Update on Fantasin

Parafras-numret håller på att knådas fram under våra kompetenta layoutares händer. Texterna ligger redan uppdukade i mjölpåsar och på uppläggningsfat. Det kommer bli en fest! Ja vi vet, parafras, det låter otillgängligt. Att para en fras med en annan. Alltför litterärt och högtravande. Men det är ju det som är så schysst med parafras-begreppet. Att det ÄR litterärt och högtravande, och att det handlar om omskapande. Så vad kan fantasin göra, om inte OMSKAPA! Som alltid älskar vi att knåda om, förvandla, upplösa, ta fram det fula i det fina, det låga i det höga, det personliga i det allmänna. Ja faktiskt, there´s a crack in everything, that´s how the light gets in. (Men vänta, jag skulle ju inte göra några mer musikreferenser. Fast det här är ju Leonard Cohen, mannen som valde musiken för att tjäna mer på sina dikter, så det får vara okej tänker jag.)

Nämentamejfan det är inte okej att shoppa nytt badrum stup i kvarten

Japp, Göran Greider jag håller med dig. Jag håller med dig fullständigt. Det känns sjukt att gå på stan i denna bländande vår (solsken som honung, som rinner ner över kroppen, som sätter igång denna upphetsade oro som vill att saker ska hända, hända, hända som de bara gör på våren) och se människor rusa runt med sina shoppingkassar. Att se dessa kliniskt rena inredningar och skyltfönster basunera ut sina varor. Att se reklamplancherna med sina 650kr för en flygresa till solen. Detta sköna vårväder och denna hyperkapitalism, dessa snurrande ekorrhjul som ingen tycks beredd att kliva av. Hur ska vi rädda planeten om vi alla måste ha en ny outfit stup i kvarten, vi betalar den med vår förgågna tid (varje hundralapp har vi slavat för) och vi betalar den med vår framtid. Det är ett öronbedövande kaos av billiga priser och snärtiga slogans och hårda stilettklackar och snabba kassar och jeepar och korta weekends i London och Upplevelser och Kickar, som täcker över denna katastrof. Vi måste kliva av. Det är inte möjligt att köra bil i samma utsträckning som förut, att flyga på samma sätt, att äta samma inporterade varor. Vi måste ändra oss, vi måste förändras.

Ja, jag vet, han känns ofta störig, bufflig, samma gamla Göran. Men den här gången tycker jag bannemig du ska läsa hans essä:

"Svenskarnas ekologiska fotavtryck hör till de största i världen, ändå bygger vår plats i världsekonomin på att vi förväntas tjäna och köpa ännu mer. Två nya böcker föreslår radikala kurer: lägre konsumtion, mindre arbete!"

/ Klara

Mat e politik!

Nu har den återvänt, känslan av att det vi äter kan förändra världen. Jag minns den från barndomen, då bönorna och linserna svällde, då musten skulle göras på egna äpplen, då brödet var omsorgsfullt handknådat. Länge nu har mathandeln bara excellererat, köp exotiskt, köp färdiglagat, stressa ihjäl dig och ät mikromat - du har råd! Här är det billigt billigt willysbilligt!

Men nu har tiden kommit för det omsorgsfulla, det egenhändigt gjorda, maten som en del av dygnsrytmen, något man väljer, bearbetar. Att köpa ekologiskt, närproducerat, sängsongsbetonat (å lyckan när det blir dags för svenska tomater och squasch igen!) är ett sätt att komma i kontakt med livet. Fantasin goes natural, och plockar fram de syrade grönsakerna, kung markattas folder och minnena om en tid då det inte var de exotiska upplevelsernas mängd som avgjorde en människas värde, utan hennes närvaro i det liv hon lever ständigt.


Världsnaturfonden WWFs rekommendationer för fisk och skaldjur

Käka på:

Abborre
Alaska pollock, MSC-märkt
Blåmusslor, repodlade
Gråsej
Gädda
Gös från insjöar
Hummer
Krabba, burfångad, svensk
Lax, KRAV-märkt
Sill och strömming
Skarpsill
Skrubbskädda (vanlig flundra)
Vildfångad och odlad fisk som är miljömärkt

Tänk efter!
Dessa arter hotas inte av akut överfiske, men kunskapen om bestånden kan vara dålig eller fiskemetoden skadlig för miljön.

Hajmal/pangasius
Havskräfta
Kolja
Krabba
Lax, odlad, som inte är miljömärkt
Makrill
Nordhavsräka
Piggvar, slätvar
Regnbåge, röding,öring
Sik
Siklöja
Tonfisk
Torsk, nordost-arktisk


Låt bli!

Hajar och rockor
Hälleflundra, blåkveite
Marlin, svärdfisk
Marulk
Lax, vildfångad från hotade bestånd
Räkor, tropiska
Rödspätta/rödspotta
Tonfisk, blåfenad
Torsk
Tunga, rödtunga, bergtunga
Ål

Skimrande debut!

Nu är den här, höstbokskatalogen hos Wahlström & Widstrand! Och vad får man väl se när man slår upp sidan tio, jo en guldglänsande Fantasinmedarbetare som på bästa författarmaner tittar mjukt innesluten i sin skaparförmåga fram på oss över köksbordet. Ett sådant författarporträtt har vi drömt om sen vi var små, fröken Boardy! Denna livsglittrande och vemodigtskimrande roman får ni dyka ner i i augusti, med havskaskader bakom er, och ett vidsträckt vatten som uppslukar och omsluter er, tills ni kommer ut på andra sidan boken.




Gripande berättelse om en kvinnas kärlek, ensamhet och utsatthet

Allt som återstår är en familjehistoria som tar sin plats i ett kargt bohuslänskt landskap i början av 1900-talet, genom årstider och människoöden, förbi historiska skeenden och åldersväxlingar, hela tiden med ett sjungande, målande språk. En berättelse om en kvinna, som i sin vanlighet blir alldeles unik.

Medan de andra syskonen söker sig bort -- tre av dem ända till Amerika -- blir Emma den som stannar kvar och tar hand om gården med sin far. Hon är bara sjutton när hon blir gravid med drängen Emil. De gifter sig och barnaskaran växer sedan i snabb takt. Men efter hennes pappas bortgång försämras förhållandena alltmer. Och ute i Europa står första världskriget för dörren. Emma är fast på samma plats som modern före henne. Händernas göromål och huset och barnen fyller varje sekund.

Elin Boardy är född 1979 och uppvuxen i Majorna i Göteborg. Hon går på Bibliotekshögskolan i Borås och är en av redaktörerna för kulturtidskriften Fantasin. Hon har tidigare bland annat medverkat i Debut 2003. Allt som återstår är hennes debutroman.

Är du i Jönköping och sugen på Fantasi?

Kanske råkar du befinna dig i Jönköping idag, du kanske är bosatt där, eller så är du bara på genomresa. Hur som helst så råkar detta vara din lyckodag. I dag launchar Jönköping Bokens Lördag. Och som inbjudna författare från Götet kommer två medarbetare från Fantasin att hålla skrivarworkshop i den utsträckta staden vid den glittrande sjön, nämligen Sara Hallström och jag själv.

(Under åren då min farmor låg sjuk uppe i Norrköping brukade jag och min bror komma från Göteborg och ansluta till min fars bil i Jönköping, sen åkte vi upp genom landet. Det regnade ibland. Vi rastade vid Ruinen och stirrade ut över Visingsö. Vi åt chiabatta med mozzarella och tomat, en tvåtusentalsvariant av min uppväxts utflyktsäggmackor. Väl uppe i Norrköping åt vi hemlagad smörgåstårta i Ellen och Åkes kök, Åke såg ut precis som min far och min farmor. Och Ellen placerade ordentligt sin basker på huvudet. Dessa trådar som leder ut ur mig och in i andra, som vibrerar och lyser. I Jönköping glittrar vågorna.)

Kom förbi, vet jag!

13.30 i Tabergs bibliotek
16.00 i Jönköpings stadsbibliotek





/Klara

Fantasin på kalas!

Tack så hemskt mycket för senast.

&

Häng av dig jackan här så kan jag visa dig lägenheten.

&

Varsågod, gästerna får börja!

&

Nä, ta du det sista!

&

Ska det vara en konjak?

&

Nä jag tror det är dags att börja tänka på refrängen!

&

Med dessa enkla fraser och uttryck vill Fantasin slå ett slag för det prefabricerade språket. Efter tio minuters inlärning står du dig på vilken tillställning som helst. Var inte rädd för att stöta på någon våldsamhet eller konflikt. Här är alla lika såta vänner. Ovänner ombeds gå någon annanstans.

/ k.

Here Comes Textival

Kolla vilket snyggt bord! Fantasin gick lös med glitter och rosa, det är inte ironi, det är genuint... uppiggande! Dessutom skriker det fest och händelse, vilket gjorde att vi nästan sålde slut på allt vi hade med oss. Till nästa år lovar vi lukrativa prenumerationserbjudanden för att ytterligare sprida oss över Sverige som vinterkräksjukan SARS eller någon annan illvillig bakterie.



Och Textival i sig? Ja, herregud. Om ni var på Emmabodafestivalen på nittiotalet så fattar ni stämningen. Lite fumligt, mycket hetta (folk kom in med ytterkläderna på och svettades som gnuer), mycket entusiasm och lite barriärer mellan folk och folk. Som Emmaboda? Jag hatar ju människor som måste göra musikanalogier stup i kvarten för att visa att de har tillträde till den hemliga grotta där livet levs på riktigt. Musik liksom, är kod. En enda lång kod som ska berätta att "jag är alright". Som skriker ut hur "alright" jag är. Härmed ska jag aldrig ställa mig in hos er så mycket att jag gör en musikreferens.

För oss i Fantasin handlade Textival mer om kommers och mingel än om litteraturen. Det märktes också i inledningsdiskussionen som leddes av Anina Rabe, det var kulturpolitik och litteraturen som produkt och internets välgörande inverkan, men själva innehållet lös med sin frånvaro.

Men kanske beror detta delvis på att Fantasin satt hemtrevligt inklämda mellan Galago och Femkul och krängde tidningar för glatta livet, medan de svettiga besökarna gick på uppläsningar och seminarier. För oss var själva festivalen mer som en lång tågresa, där man färdas sittande genom sina olika sinnestämningar. Och utanför fönstret passerar träden, som är besökarna, och ömsom blir man hungrig och ömsom skrattar man och hela tiden är man på väg.

Snart kommer textivalreferat...

Japp, det var triumf och sockerdricka för hela slanten på textival (eller nja, nästan. Sådana tillställningar har alltid sin beskärda del av obehag och ångestattacker, när hugade försäljare av egna varumärken samsas med upplevelsesökande besökare, så blir luften tät. Känslan av kvävning kan snabbt dyka upp. Men hey... det här var långt ifrån bokmässan. Här handlade det faktiskt om kultur, det kändes i de intima borden och i entusiasternas milda leenden. Jag drack kaffe och trivdes.) Men mer om det sedan. När kameran har plockats upp och det läggs upp digitala foton från tillställningen.

Själv tänkte jag bara på en sak: Maja Lundgren debatten tycks ständigt mynna ut i samma fråga. Är boken "sann"? Läste det senast i Anders Johanssons läsvärda "tio försök till kritik av debatten om Maja Lundgrens Myggor och tigrar" i senaste numret av Ord och Bild. Han saluförde åsikten att all text är subjektiv och fiktiv, vilket jag håller med om. En bokstav är inte något annat än en del av den kognitiva maskin som ständigt babblar i våra huvuden, och som skapar låtsasvärldar och beskrivningar av allt vi stöter på. Den kan göra anspråk på att säga "sanningen" men aldrig vara en sann avbildning av verkligheten. Verkligheten pågår på ofattbart många nivåer, från fibrerna i skrivbordets träskiva, till det mellanmänskliga rum där sociala handlingar sker. Det var en av Johanssons poänger.

Andra vill kunna läsa texter som verkliga avbildningar, hävdar att en biografi ska vara "sann". Vilket med tidigare resonemang blir märkligt, eftersom det enda man kan få ytterst i en biografi är en subjektiv sanning, en egen upplevelse formulerad i ord.

Nåväl, två perspektiv. Anders Johanssons undersökande och vindlande text mynnar ut i tanken att det är lögnen som är det autentiska. "Det fiktiva i sammanhanget är snarast den utbredda föreställningen om en subjektiv sanning. OM begreppet fiktion togs på allvar borde det istället beteckna ett objektivt hopp, något som gick utöver den individualistiska verkligehten, det aktuella samhället, men likväl var sant för fler än författaren eller hennes ex."

Jag tycker: vi lever stora delar av våra liv i en verklighet som är påhittad. De kognitiva strukturerna som syns i språket är de samma som vi använder när vi går omkring på gatorna, när vi tittar på husen, när vi studerar pizzan på tallriken. Vi kommenterar och diskuterar allt, inuti huvudet, ofta så snabbt och automatiskt att vi inte ens märker det. Är det då underligt att vi tycker att en bok är "sann" när vi tycker att våra egna liv är "sanna"?

Är den dock inte något fantastiskt, denna sammanhängande värld som inte finns? (Och skrämmande, depressionen är ju en sådan malande åsiktsmaskin som spårat ur.) Som strömmar till oss från tidningssidor, från boksidor, från våra egna hjärnor. Denna ständigt talande, berättande, skapande röst som väller fram. Titta dig omkring. Din värld är inte sådan. Den är på något annat sätt, ständigt, precis bortom din fattningsförmåga.

Johanssons poäng tycks vara att vi trots allt delar orden, delar den skrivna lögnen, och att den på så sätt blir ett "objektivt hopp". Något autentiskt, för att det är precis så påhittat som allt är. Men för mig blir det att återigen göra en uppdelning, skära ett snitt mitt i hela kakan. Trots allt är fiktion och sanning, autencitet och lögn, en orddikotomi som inte finns. Världen är både sanning och lögn, den är. Text är både sanning och lögn, den är. Men, som vanligt, det är svårt att fullt ut upplösa diskussionen inifrån själva diskussionen, då blir det liksom meningslöst att tala.

Sen kan jag, på en helt annan nivå, bli liksom störd på alla som säger: men borde inte folk fatta att även en självbiografi är fiktiv? För, tänker jag med bultande hjärta, är INTE DET DET SOM GÖR LITTERATUREN SÅ FANTASTISK, ATT DEN ÄGER DEN SUGANDE KRAFTEN ATT SKAPA EN SANNING SOM LÄSAREN ÄR BEREDD ATT TRO PÅ TILL DEN MILDA GRAD ATT DET RÄCKER MED ATT BYTA UT NAMNEN MOT VERKLIGA PERSONERS NAMN FÖR ATT LÄSARE SKA TRO ATT TEXTEN ÄR VERKLIGHETEN? VEM VILL PUNKTERA EN SÅN FÖRMÅGA HOS DETTA LURVIGA ÄLSKANSVÄRDA DJUR SOM ÄR LITTERATUREN?


/K.

Fantasin på Textival!

Ojdå, nu har vi sannerligen varit slöa med att uppdatera vår blogg. Det är så, snön faller, marken visar sig igen, man får snuva, man skriver en rad, man engagerar sig i något i DN, man skvallrar med en vän, och plötsligt har det gått en månad och DET ALLRA VIKTIGASTE AV ALLT har fallit undan.

DESSUTOM - vi måste ju puffa för vår medverkan på helgens Textival. Ett skönt häng (tror vi, vi har inte varit där tidigare) och en massa inspiration. Förväntar vi oss. Vi kommer att kränga Fantasin, kräma på med vår trevliga sida och visa upp nyinhandlade outfits. (Min pojkvän tyckte jag såg ut som en indiepopande sjuttonåring när jag kom hem med kassarna i veckan. Då insåg jag att jag shoppar så sällan att jag nu velat vara lite "fräck" och omedvetet tagit de yngre systrarna till utgångspunkt. Gruvade mig för att jag glömt köpa en palestinainspirerad sjal gjorde jag också, den skulle ju passat utmärkt till den långa koftan med de små fickorna. För övrigt är shoppingrundan en extremt ovanlig händelse i dessa klimatkristider då mottot "Det du inte shoppat har miljön tjänat på" lyser starkt och klart för mig.)

Nåväl, nåväl, känner ett omåttligt behov av att babbla på lite här. Kanske är det för att bloggen ekar lite tom, eller så är det för att jag kommit ut ur ett skrivar-och-migrän-skov. Det vill säga: först skriva som en dåre och sedan få migrän som en dåre, så att jag måste hälla i mig receptbelagda rosa-piller som verkar som mirakel, men som inte bör blandas med alkohol. Varpå fredags vinglaset ställdes in. Världen ter sig lite lättare så här efteråt.

/K.

Everybody Sing Halleluja

Numera ligger himlen grå och marken är fuktig av regnduschar, och stormar annonseras och uteblir stup i kvarten. Men oförtruteligt, ostoppeligt, ohejdbart jobbar Fantasin vidare med sitt nästa nummer. Bokstäver faller på plats, fingrar knapprar, det smygs och tisslas i korridorer. Det utmanas och dras värja. Det kallas in de bäst lämpade från stad och landsbyggd. Det byggs torn. Det skapas bålverk och bryggor. Det läggs sten på sten. Någon står vid telefonen och ropar ut det senaste. En annan svarar, med det ännu litet mer sena. Så blir det saktfärdigt, så går det långsamt. Så får redaktionen ta en fika. Och som det fikas! Med höga koppar av kaffe och te, och mumsanden. Det mumsas och gnags och knastras och tuggas så att kanelsnäckorna yr.

Så är det tillbaka, raskt, till grottekvarnen, där sida upp och sida ner, fylls av tecken, ord, meningar, som ska leta sig ut i landet via de rätta kanalerna (och även de felaktiga, för den delen).

Håll andan, ta en sup, fall i trance, stirra i taket, dagdröm ut genom fönstret, fingra på en penna, fingra på en halvfärdig dikt, fingra på en faktura, fingra på någon du älskar. Så är nya Fantasin snart här, och öppnar sin vackra Parafraskropp för dig!

/K