...eller den Djupa Skogen.
...eller åtminstone en tid utan mycket kontakt med resten av Sverige (stal lite trådlöst nätverk från hotellet, genom att sitta i ett hörn av härbret och varje gång en internetsida laddades hålla upp datorn mot timmerväggen...).
Har byggt ett bord. Läs meningen igen! Byggt! Slipat, hyvlat, filat, putsat, mätt och räknat och mätt igen. Ritat och funderat och diskuterat hållfasthet och form och konstuktion. Å, att arbeta med kroppen, med händerna! Å, att stå på gårdsplanen med sågspån i håret och över huden och i näsan och ögonen och sakta sandpappra sig fram över det milt rödglänsade lärk-träet! Medan hornsteklarna kom, ditlockade av trädofterna, för att finna en plats att lägga sina ägg.
Kroppen är glad, för den har arbetat. Huvudet är utvilat, för det har fått tänka långsamma milda tankar.
Hallonen är mogna på hyggena.
Nätterna fyllda av drömmar om kamtjatkabjörnar, hästmyror och tvestjärtar.
Sett en väldig röd halvmåne långsamt släpa sig längs hosironten över Gesundaberget.
Staden verkar nu stor och lite ödslig. Molnen driver fram över himlen, här blåser det från havet.
Snart sammankallar Fantasin sina styrkor, dukar upp en rejäl tantfika och faller i varandras armar.
(Ur senaste mötesprotokollet: "Det är väl bara att tänka lite, tänk hur långt vi kom när vi tänkte sist!")
/Elin
2007-07-29
Livet Är Ständigt Nya Upptäckter
BETTY B.B. LÄSER ORD&BILD 1#2007
När de Snabba Kickarna (såsom glass och dopp i havet) uteblir och en surrande lätt depressiv frustration istället infinner sig, då återvänder Betty B.B. till Tankarna.
Tankarna, som ilar som myror i huvudet, stöter på varandra, lägger små ägg, bildar nya stackar.
Tankarna, som går upp om morgonen, färdas över himlen, ändrar färg och belyser omgivningen olika, så att det verkliga framträder i olika skepnader.
Tankarna, som när de klivit upp på det Intellektuella stängslet för att titta ut över nejden (till skillnad från den självförbrännande gropen där de kan kliva ner för att gosa sig i gyttjan), blir euforiska och sprittande över vad livet har att erbjuda.
Inget står fast, allt är i förändring.
Betty B.B. som cyklar in till stan för att få kraft i benen och luft i lungorna (inget lugnar en orolig själ som motion), som tar sig förbi den eminenta bokhandeln "vänder sig om" på andra långgatan, utbyter några ord med Sabina om de fina guldugglorna på väggarna och inhandlar en Ord&Bild. Visserligen förra numret, men temat PARANOIA tilltalade Betty B.B. mer än VATTEN. Efter att ha hämtat ut pengar på Netto mottar hon tidngen instoppad i en prasslig vit kasse med ett handskrivet kvitto.
Sedan hemmåt, hemmåt, med denna intellektuella skatt.
Trots sina år på universitetet, sin MedelklassBakgrund, och sin logiska läggning, har Betty B.B. svårt att se sig som Intellektuell. Det var alla dessa år av Stora Känslor, melodramatiska utspel, nattlig fallfrukt och Tårar&Dans, som gjorde att det mer stillsamma funderandet kändes lika omöjligt som att genomföra något till slut, lugnt och sansat. Men med åren, med självförtroendets stegring och hormonernas nedlugning, har detta gråa stigit upp och visat sitt gnistrande ansikte, sina schatteringar, sina ständigt skiftande mönster.
Så, uppallad mot kuddarna i kökssoffan, med det nya numret med härligt tjockt omslagspapper och Oinställsamt Finkulturellt Foto på framsidan vilande mot låren, glider hon in i texterna.
Och oj oj oj, vad mycket som finns att hämta här!
Horace, Horace, jag vill bli din vän, sjunger Betty B.B.s inre när hon läser essän om upphovsrätten på ett fantastiskt avklarnat och vackert språk "Anhängare av det fria ordet bör inte glömma att yttrandefriheten och upphovsrätten är frukter av en och samma historiska process. Samma krafter drev fram dem; den ena kan inte leva utan den andra."
För att inte tala om Mara Lees essä om Freuds fallanalys och Hamsuns fiktiva paranoiabeskrivning, hör bara ingressens lockrop: "Vad finns det för likheter och skillnader mellan paranoikern, den psykoanalytiska läsarten och den skönlitterära författaren?"
Eller, eller, eller! Rainer Just som läser lusen av den romantiska kärleken (äntligen!) i sin analys av fallet Natascha Kampusch (hon som rövades bort som tioåring av Wolfgang Prikopil och låstes in i en håla under garaget), där han känner igen den romantiska kärlekens förvridna ansiktsdrag, våldet som vilar inuti föreställningens hjärta, mitt inne i normaliteten.
Eller, eller, eller! Helena Eriksson som rör sig i underbara små cirklar kring Unica Zürn, en tysk författarinna och konstnär, vars paranoia blir en drivkraft i skapandet, som skriver för att hon framkallar någon som tvingar henne!
Men, texterna om USAs sökande efter en fiende, vårt fobiska samhälle, rädslan som genomsyrar staden, ja alla texterna som har med vårt ständiga Elfte Septembrande, de orkar hon inte med. Nej, de tankarna genomsyrar luften ständigt, som elakartade sporer, det går inte att få uppmärksamheten till att tränga in i textstyckena.
Betty B.B. som tycker om det gnistrande ögonblick då tankar möter varandra, korsas, sprider en eld av energi genom nätverket så att man ser vad som hänger ihop och vad som bildar mönster! Ord&Bild beskriver sådana sammanhang, det är underbart!
/www.bettyboomboom.blogspot.com - sommarpraktikant
När de Snabba Kickarna (såsom glass och dopp i havet) uteblir och en surrande lätt depressiv frustration istället infinner sig, då återvänder Betty B.B. till Tankarna.
Tankarna, som ilar som myror i huvudet, stöter på varandra, lägger små ägg, bildar nya stackar.
Tankarna, som går upp om morgonen, färdas över himlen, ändrar färg och belyser omgivningen olika, så att det verkliga framträder i olika skepnader.
Tankarna, som när de klivit upp på det Intellektuella stängslet för att titta ut över nejden (till skillnad från den självförbrännande gropen där de kan kliva ner för att gosa sig i gyttjan), blir euforiska och sprittande över vad livet har att erbjuda.
Inget står fast, allt är i förändring.
Betty B.B. som cyklar in till stan för att få kraft i benen och luft i lungorna (inget lugnar en orolig själ som motion), som tar sig förbi den eminenta bokhandeln "vänder sig om" på andra långgatan, utbyter några ord med Sabina om de fina guldugglorna på väggarna och inhandlar en Ord&Bild. Visserligen förra numret, men temat PARANOIA tilltalade Betty B.B. mer än VATTEN. Efter att ha hämtat ut pengar på Netto mottar hon tidngen instoppad i en prasslig vit kasse med ett handskrivet kvitto.
Sedan hemmåt, hemmåt, med denna intellektuella skatt.
Trots sina år på universitetet, sin MedelklassBakgrund, och sin logiska läggning, har Betty B.B. svårt att se sig som Intellektuell. Det var alla dessa år av Stora Känslor, melodramatiska utspel, nattlig fallfrukt och Tårar&Dans, som gjorde att det mer stillsamma funderandet kändes lika omöjligt som att genomföra något till slut, lugnt och sansat. Men med åren, med självförtroendets stegring och hormonernas nedlugning, har detta gråa stigit upp och visat sitt gnistrande ansikte, sina schatteringar, sina ständigt skiftande mönster.
Så, uppallad mot kuddarna i kökssoffan, med det nya numret med härligt tjockt omslagspapper och Oinställsamt Finkulturellt Foto på framsidan vilande mot låren, glider hon in i texterna.
Och oj oj oj, vad mycket som finns att hämta här!
Horace, Horace, jag vill bli din vän, sjunger Betty B.B.s inre när hon läser essän om upphovsrätten på ett fantastiskt avklarnat och vackert språk "Anhängare av det fria ordet bör inte glömma att yttrandefriheten och upphovsrätten är frukter av en och samma historiska process. Samma krafter drev fram dem; den ena kan inte leva utan den andra."
För att inte tala om Mara Lees essä om Freuds fallanalys och Hamsuns fiktiva paranoiabeskrivning, hör bara ingressens lockrop: "Vad finns det för likheter och skillnader mellan paranoikern, den psykoanalytiska läsarten och den skönlitterära författaren?"
Eller, eller, eller! Rainer Just som läser lusen av den romantiska kärleken (äntligen!) i sin analys av fallet Natascha Kampusch (hon som rövades bort som tioåring av Wolfgang Prikopil och låstes in i en håla under garaget), där han känner igen den romantiska kärlekens förvridna ansiktsdrag, våldet som vilar inuti föreställningens hjärta, mitt inne i normaliteten.
Eller, eller, eller! Helena Eriksson som rör sig i underbara små cirklar kring Unica Zürn, en tysk författarinna och konstnär, vars paranoia blir en drivkraft i skapandet, som skriver för att hon framkallar någon som tvingar henne!
Men, texterna om USAs sökande efter en fiende, vårt fobiska samhälle, rädslan som genomsyrar staden, ja alla texterna som har med vårt ständiga Elfte Septembrande, de orkar hon inte med. Nej, de tankarna genomsyrar luften ständigt, som elakartade sporer, det går inte att få uppmärksamheten till att tränga in i textstyckena.
Betty B.B. som tycker om det gnistrande ögonblick då tankar möter varandra, korsas, sprider en eld av energi genom nätverket så att man ser vad som hänger ihop och vad som bildar mönster! Ord&Bild beskriver sådana sammanhang, det är underbart!
/www.bettyboomboom.blogspot.com - sommarpraktikant
2007-07-21
KOSSORNA å KONSTEN!
SOMMARVIKARIEN BETTY BOOM BOOM BESÖKER NYÖPPNADE KIVIK ART CENTER
.jpg)
Foto: Jan Carlsson
Betty B.B. är på ett strålande humör. Om man rimmar humör med något, så måste det bli smör. Ett alldeles gyllengult soluppvärmt block, som glittrar och vågar sig kring smörkniven. Smör kan också symbolisera allt det där som ibland verkar så hotfullt i kulturbranschen. Smör, likväl som gott humör. Det feta, det krämiga, det inställsamma, det njutningsfulla. I veckan var Betty B.B. på en utställning på Österlen. Österlen med sina fält av vajande gyllene vete, av sina kullar och sin utsikt. Det där havet som låg där utsträkt som ett annat universum, som man vill tränga in i men ändock befinner sig utanför.
NÅVÄL, på Österlen har det öppnats ett nytt Konstställe, typ Wannås (en stor skulpturpark kring ett slott i Skåne), Kivik Art Center. Och det spännande med Kivik Art Center är att det är på riktigt. Och att typ DN inte är på riktigt. För DN är bara trycksvärta på papper, det måste man komma ihåg, särskilt de journalister som skriver där. De Bör Inte Ta Sig Själv på För Stort Allvar. Vilket inte alls var den inställning två av dem tog när de var för sig recenserade Wannås och Kivik Art Center i en enda UtomStockholmigSmäll. Där satt Betty B.B. vid frukostbordet och läste deras avmätta redogörelser. Oj oj, vad skönheten i landskapet tog över, vad det blev alldeles för idylliskt och intagande, liksom LÄTTSMÄLT. Att det skånska landskapet och den vällande grönskan ska stå där och SMÖRA, liksom visa sina former på det där ohämmade sättet så att Konstens Ifrågasättande Kraft försvinner. Jahilledudaneda, så mycket ifrågasättande och mörker man kan efterfråga.
Okej, redan vid köksbordet fick Betty B.B. vaga misstankar om att journalisterna satt fast i det där SmörFöraktet, som gör dem alla till ena torrisar som inte smakar gott med en kopp kaffe. Och det hela visade sig ännu klarare när hon åkte ner till smygutställningen Kivik Start.
Där finns världens vackraste landskap, högt ovanför vattnet på kullarna vid Stenshuvfud, som en hägring. Gyllengula åkrar, en himmel som en kupol, stora jordbruksmaskiner som rör sig långsamt och okuvligt över åkrarna, ett gäng gnistrande bilar som parkerat i en rad över den obrukade åkern. Redan där fattar man ju misstankar, reklamaktigt, inställsamt. Och de där kossorna som följer en med blicken från båset där de står och dystert tuggar sitt hö. Den där långa tunga som far ut och vrider sig innan den öser in höet.
Så börjar man gå en slinga genom skogen. Och ute på ett fält ser man på avstånd en stor betongfyrkant, vars breda kanter blir synliga när man passerar, framträder i skugga mot den upplysta framsidan. Som en målning där landskapets organiska aformer bryts mot en geometrisk figur. Senare, på vägen tillbaka, står en ko och tuggar i närheten, som om den vill nosa på konsten. Bara det! Ett möte mellan KOSSAN och KONSTEN, själva urproducenten av SMÖR, det blir för mycket, det blir HÖTORGSKONST.
.jpg)
Foto: Jan Carlsson
Så fortsätter slingan, och Betty B.B. kommer till en byggnad som är en liggande rektangel i betong. Ett skal, ytterkanterna av ett rum, med glasade ändar. Det ligger där nästan svävande, som ett UFO. Eller som en byggnad tagen direkt från en arkitektonisk skiss. Visst, det finns något tydligt igenkännbart och samtida över estetiken. Över de raka avskalade linjerna och de dramatiska korsningarna mellan natur och betong. Så är det en arktitekturgrupp som skapat utställningen: Snöhetta. Men att kliva in i rummet och titta ut på den anslående sluttningen med sitt rödtonade gräs och sina gröna träd, det är allt förunderligt. Att titta ut på naturen genom det mänskliga, så att den förvandlas till en scen, till en tavla, till något onåbart. Något som man aldrig kan träda in i. Vi är turister i livet, vi är ufon på den här planeten, tänker Betty B.B. smått inspirerad och känner hur inne och ute rubbas, hur det är långt ifrån en arkitektonisk skiss. Snarare är det det verkliga, som med enkla medel blir overkligt.
Herregud, vad Betty B.B. älskar skulpturer. De är frusen teater, de är taktil stimulans och hennes egen rörelse som sätter dem i rörelse.
När Betty B.B. går vidare i skogen kommer hon till två svarta boxar som står riktade mot varandra som högtalare i skogen, också de i betong. Och att kliva in bakom den svarta filten, befinna sig inuti boxen, titta ut genom en glasruta med tryck av stammar och en siluett. Natur projicerad över natur. Iakttar boxarna besökarna, är de Darth Vader eller Kontemplativa kuber, är de en kyrka? Vilka lager av naturen är det Betty B.B. ser? De där människoliknande silutterna som bara syns inifrån kuben, är det sig själv hon ser när hon betraktar naturen? Äsch, alla tolkningar blir onödiga, det är en Upplevelse, det är Ordlöst. Suggestivt.
Den sista boxen är en likadan som den första, men den här kan man gå fram till. En enorm kub, genombruten så att den bara blir en ram, som står ute på ett gult vetefält. Genom den ser Betty B.B. sin pappa när han går hukande fram och tillbaka inuti och gör underliga ljud för att testa akustiken. Familjen placerar sig i stillastående tigande formationer kring ramen, pappa hummande inuti, broder tyst påtittande, mamma på andrasidan ramen. Och bländvärket, de gyllene stråna, den blå himlen.
Tacka livet vill man för bländvärken, för smöret och för det omslutande. Tacka livet för att det visar sig en dag på Österlen och säger, att So What om vi är lite inställsamma, om ni Sett Lite av Formerna Förut, det här har ni inte sett, Ni Har Aldrig Varit Här Tidigare. Ni har aldrig klivit in i UFOT, stirrat på sluttningen som en tillfällig besökare. Aldrig fått ert hjärta att klappa fortare när ni tas över av Konsten och Kossorna och de Kontemplativa Tankarna, som väller fram. Ja, herregud vad Betty B.B. är på gott humör!
/ Betty B.B.
www.bettyboomboom.blogspot.com
.jpg)
Foto: Jan CarlssonBetty B.B. är på ett strålande humör. Om man rimmar humör med något, så måste det bli smör. Ett alldeles gyllengult soluppvärmt block, som glittrar och vågar sig kring smörkniven. Smör kan också symbolisera allt det där som ibland verkar så hotfullt i kulturbranschen. Smör, likväl som gott humör. Det feta, det krämiga, det inställsamma, det njutningsfulla. I veckan var Betty B.B. på en utställning på Österlen. Österlen med sina fält av vajande gyllene vete, av sina kullar och sin utsikt. Det där havet som låg där utsträkt som ett annat universum, som man vill tränga in i men ändock befinner sig utanför.
NÅVÄL, på Österlen har det öppnats ett nytt Konstställe, typ Wannås (en stor skulpturpark kring ett slott i Skåne), Kivik Art Center. Och det spännande med Kivik Art Center är att det är på riktigt. Och att typ DN inte är på riktigt. För DN är bara trycksvärta på papper, det måste man komma ihåg, särskilt de journalister som skriver där. De Bör Inte Ta Sig Själv på För Stort Allvar. Vilket inte alls var den inställning två av dem tog när de var för sig recenserade Wannås och Kivik Art Center i en enda UtomStockholmigSmäll. Där satt Betty B.B. vid frukostbordet och läste deras avmätta redogörelser. Oj oj, vad skönheten i landskapet tog över, vad det blev alldeles för idylliskt och intagande, liksom LÄTTSMÄLT. Att det skånska landskapet och den vällande grönskan ska stå där och SMÖRA, liksom visa sina former på det där ohämmade sättet så att Konstens Ifrågasättande Kraft försvinner. Jahilledudaneda, så mycket ifrågasättande och mörker man kan efterfråga.
Okej, redan vid köksbordet fick Betty B.B. vaga misstankar om att journalisterna satt fast i det där SmörFöraktet, som gör dem alla till ena torrisar som inte smakar gott med en kopp kaffe. Och det hela visade sig ännu klarare när hon åkte ner till smygutställningen Kivik Start.
Där finns världens vackraste landskap, högt ovanför vattnet på kullarna vid Stenshuvfud, som en hägring. Gyllengula åkrar, en himmel som en kupol, stora jordbruksmaskiner som rör sig långsamt och okuvligt över åkrarna, ett gäng gnistrande bilar som parkerat i en rad över den obrukade åkern. Redan där fattar man ju misstankar, reklamaktigt, inställsamt. Och de där kossorna som följer en med blicken från båset där de står och dystert tuggar sitt hö. Den där långa tunga som far ut och vrider sig innan den öser in höet.
Så börjar man gå en slinga genom skogen. Och ute på ett fält ser man på avstånd en stor betongfyrkant, vars breda kanter blir synliga när man passerar, framträder i skugga mot den upplysta framsidan. Som en målning där landskapets organiska aformer bryts mot en geometrisk figur. Senare, på vägen tillbaka, står en ko och tuggar i närheten, som om den vill nosa på konsten. Bara det! Ett möte mellan KOSSAN och KONSTEN, själva urproducenten av SMÖR, det blir för mycket, det blir HÖTORGSKONST.
.jpg)
Foto: Jan Carlsson
Så fortsätter slingan, och Betty B.B. kommer till en byggnad som är en liggande rektangel i betong. Ett skal, ytterkanterna av ett rum, med glasade ändar. Det ligger där nästan svävande, som ett UFO. Eller som en byggnad tagen direkt från en arkitektonisk skiss. Visst, det finns något tydligt igenkännbart och samtida över estetiken. Över de raka avskalade linjerna och de dramatiska korsningarna mellan natur och betong. Så är det en arktitekturgrupp som skapat utställningen: Snöhetta. Men att kliva in i rummet och titta ut på den anslående sluttningen med sitt rödtonade gräs och sina gröna träd, det är allt förunderligt. Att titta ut på naturen genom det mänskliga, så att den förvandlas till en scen, till en tavla, till något onåbart. Något som man aldrig kan träda in i. Vi är turister i livet, vi är ufon på den här planeten, tänker Betty B.B. smått inspirerad och känner hur inne och ute rubbas, hur det är långt ifrån en arkitektonisk skiss. Snarare är det det verkliga, som med enkla medel blir overkligt.
Herregud, vad Betty B.B. älskar skulpturer. De är frusen teater, de är taktil stimulans och hennes egen rörelse som sätter dem i rörelse.
När Betty B.B. går vidare i skogen kommer hon till två svarta boxar som står riktade mot varandra som högtalare i skogen, också de i betong. Och att kliva in bakom den svarta filten, befinna sig inuti boxen, titta ut genom en glasruta med tryck av stammar och en siluett. Natur projicerad över natur. Iakttar boxarna besökarna, är de Darth Vader eller Kontemplativa kuber, är de en kyrka? Vilka lager av naturen är det Betty B.B. ser? De där människoliknande silutterna som bara syns inifrån kuben, är det sig själv hon ser när hon betraktar naturen? Äsch, alla tolkningar blir onödiga, det är en Upplevelse, det är Ordlöst. Suggestivt.
Den sista boxen är en likadan som den första, men den här kan man gå fram till. En enorm kub, genombruten så att den bara blir en ram, som står ute på ett gult vetefält. Genom den ser Betty B.B. sin pappa när han går hukande fram och tillbaka inuti och gör underliga ljud för att testa akustiken. Familjen placerar sig i stillastående tigande formationer kring ramen, pappa hummande inuti, broder tyst påtittande, mamma på andrasidan ramen. Och bländvärket, de gyllene stråna, den blå himlen.
Tacka livet vill man för bländvärken, för smöret och för det omslutande. Tacka livet för att det visar sig en dag på Österlen och säger, att So What om vi är lite inställsamma, om ni Sett Lite av Formerna Förut, det här har ni inte sett, Ni Har Aldrig Varit Här Tidigare. Ni har aldrig klivit in i UFOT, stirrat på sluttningen som en tillfällig besökare. Aldrig fått ert hjärta att klappa fortare när ni tas över av Konsten och Kossorna och de Kontemplativa Tankarna, som väller fram. Ja, herregud vad Betty B.B. är på gott humör!
/ Betty B.B.
www.bettyboomboom.blogspot.com
2007-07-06
Uppdateringar under semestern
Hörde på radion att vi kanske är inne i en SuperHögkonjunktur. En sådan som slår alla antaganden om global ekonomi och femårscykler, och som har hållit på sen 1996 typ. Redan för flera årtionden sedan började tydligen de ekonomiska beräkningarna att skeva och cyklerna mellan högkonjunktur och lågkonjunktur blev längre. 80-90- och 00-talen har alla inletts med konjunktursvackor för att sedan stabilisera sig i mitten och blomstra.
Okej, det är ju härligt och bra att folk har jobb och tillförsikt, men är det konstigt att den globala uppvärmningen har tagit sådana krafttag om vi är inne i en SuperHögkonjunktur som gör att folk shoppar loss som aldrig förr? Metallic, plast, guld, blingbling, the bigger the better, låt oss alla explodera i ett moln av glitter och design.
Och på tal om det, hörde även på radion att den största utsläppsfaktorn inte är transportsektorn som man trott tidigare, utan köttproduktionen. Ännu en anledning att förbli vegetarian, fast som någon på redaktionen nämnde: döda kor fiser inte.
Och på tal om redaktionen förresten, vad gör den så här i frånvaron av sommarvärme? Jo, tar den koldioxidutsläppande bilen och kör till en Ö och vandrar runt i gummistövlar. Att vandra runt i gummistövlar måste vara det nya sommarnöjet: taktilt stimulerande (hur den tättslutande stöveln suger tag om foten!) och samtidigt aktiverande. Känns det inte alltid som om man gör något bra i gummistövlar? Som om man åstadkommer något? Att kliva i en pöl känns konstruktivt: "jag har minsann inte gympadojjor på mig" tänker man nöjt när man ser andras skobeklädnad och går hem och käkar en rågbulle.
Det enda som inte funkar för gummistövlar är tio minus och snö, för då fryser man om fossingarna och halkar på de raka sulorna. Och så känner man sig som en tönt när alla andra smattrar fram på nya vinterstövelklackar.
/Klara
Okej, det är ju härligt och bra att folk har jobb och tillförsikt, men är det konstigt att den globala uppvärmningen har tagit sådana krafttag om vi är inne i en SuperHögkonjunktur som gör att folk shoppar loss som aldrig förr? Metallic, plast, guld, blingbling, the bigger the better, låt oss alla explodera i ett moln av glitter och design.
Och på tal om det, hörde även på radion att den största utsläppsfaktorn inte är transportsektorn som man trott tidigare, utan köttproduktionen. Ännu en anledning att förbli vegetarian, fast som någon på redaktionen nämnde: döda kor fiser inte.
Och på tal om redaktionen förresten, vad gör den så här i frånvaron av sommarvärme? Jo, tar den koldioxidutsläppande bilen och kör till en Ö och vandrar runt i gummistövlar. Att vandra runt i gummistövlar måste vara det nya sommarnöjet: taktilt stimulerande (hur den tättslutande stöveln suger tag om foten!) och samtidigt aktiverande. Känns det inte alltid som om man gör något bra i gummistövlar? Som om man åstadkommer något? Att kliva i en pöl känns konstruktivt: "jag har minsann inte gympadojjor på mig" tänker man nöjt när man ser andras skobeklädnad och går hem och käkar en rågbulle.
Det enda som inte funkar för gummistövlar är tio minus och snö, för då fryser man om fossingarna och halkar på de raka sulorna. Och så känner man sig som en tönt när alla andra smattrar fram på nya vinterstövelklackar.
/Klara
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)