Here Comes Textival

Kolla vilket snyggt bord! Fantasin gick lös med glitter och rosa, det är inte ironi, det är genuint... uppiggande! Dessutom skriker det fest och händelse, vilket gjorde att vi nästan sålde slut på allt vi hade med oss. Till nästa år lovar vi lukrativa prenumerationserbjudanden för att ytterligare sprida oss över Sverige som vinterkräksjukan SARS eller någon annan illvillig bakterie.



Och Textival i sig? Ja, herregud. Om ni var på Emmabodafestivalen på nittiotalet så fattar ni stämningen. Lite fumligt, mycket hetta (folk kom in med ytterkläderna på och svettades som gnuer), mycket entusiasm och lite barriärer mellan folk och folk. Som Emmaboda? Jag hatar ju människor som måste göra musikanalogier stup i kvarten för att visa att de har tillträde till den hemliga grotta där livet levs på riktigt. Musik liksom, är kod. En enda lång kod som ska berätta att "jag är alright". Som skriker ut hur "alright" jag är. Härmed ska jag aldrig ställa mig in hos er så mycket att jag gör en musikreferens.

För oss i Fantasin handlade Textival mer om kommers och mingel än om litteraturen. Det märktes också i inledningsdiskussionen som leddes av Anina Rabe, det var kulturpolitik och litteraturen som produkt och internets välgörande inverkan, men själva innehållet lös med sin frånvaro.

Men kanske beror detta delvis på att Fantasin satt hemtrevligt inklämda mellan Galago och Femkul och krängde tidningar för glatta livet, medan de svettiga besökarna gick på uppläsningar och seminarier. För oss var själva festivalen mer som en lång tågresa, där man färdas sittande genom sina olika sinnestämningar. Och utanför fönstret passerar träden, som är besökarna, och ömsom blir man hungrig och ömsom skrattar man och hela tiden är man på väg.

Snart kommer textivalreferat...

Japp, det var triumf och sockerdricka för hela slanten på textival (eller nja, nästan. Sådana tillställningar har alltid sin beskärda del av obehag och ångestattacker, när hugade försäljare av egna varumärken samsas med upplevelsesökande besökare, så blir luften tät. Känslan av kvävning kan snabbt dyka upp. Men hey... det här var långt ifrån bokmässan. Här handlade det faktiskt om kultur, det kändes i de intima borden och i entusiasternas milda leenden. Jag drack kaffe och trivdes.) Men mer om det sedan. När kameran har plockats upp och det läggs upp digitala foton från tillställningen.

Själv tänkte jag bara på en sak: Maja Lundgren debatten tycks ständigt mynna ut i samma fråga. Är boken "sann"? Läste det senast i Anders Johanssons läsvärda "tio försök till kritik av debatten om Maja Lundgrens Myggor och tigrar" i senaste numret av Ord och Bild. Han saluförde åsikten att all text är subjektiv och fiktiv, vilket jag håller med om. En bokstav är inte något annat än en del av den kognitiva maskin som ständigt babblar i våra huvuden, och som skapar låtsasvärldar och beskrivningar av allt vi stöter på. Den kan göra anspråk på att säga "sanningen" men aldrig vara en sann avbildning av verkligheten. Verkligheten pågår på ofattbart många nivåer, från fibrerna i skrivbordets träskiva, till det mellanmänskliga rum där sociala handlingar sker. Det var en av Johanssons poänger.

Andra vill kunna läsa texter som verkliga avbildningar, hävdar att en biografi ska vara "sann". Vilket med tidigare resonemang blir märkligt, eftersom det enda man kan få ytterst i en biografi är en subjektiv sanning, en egen upplevelse formulerad i ord.

Nåväl, två perspektiv. Anders Johanssons undersökande och vindlande text mynnar ut i tanken att det är lögnen som är det autentiska. "Det fiktiva i sammanhanget är snarast den utbredda föreställningen om en subjektiv sanning. OM begreppet fiktion togs på allvar borde det istället beteckna ett objektivt hopp, något som gick utöver den individualistiska verkligehten, det aktuella samhället, men likväl var sant för fler än författaren eller hennes ex."

Jag tycker: vi lever stora delar av våra liv i en verklighet som är påhittad. De kognitiva strukturerna som syns i språket är de samma som vi använder när vi går omkring på gatorna, när vi tittar på husen, när vi studerar pizzan på tallriken. Vi kommenterar och diskuterar allt, inuti huvudet, ofta så snabbt och automatiskt att vi inte ens märker det. Är det då underligt att vi tycker att en bok är "sann" när vi tycker att våra egna liv är "sanna"?

Är den dock inte något fantastiskt, denna sammanhängande värld som inte finns? (Och skrämmande, depressionen är ju en sådan malande åsiktsmaskin som spårat ur.) Som strömmar till oss från tidningssidor, från boksidor, från våra egna hjärnor. Denna ständigt talande, berättande, skapande röst som väller fram. Titta dig omkring. Din värld är inte sådan. Den är på något annat sätt, ständigt, precis bortom din fattningsförmåga.

Johanssons poäng tycks vara att vi trots allt delar orden, delar den skrivna lögnen, och att den på så sätt blir ett "objektivt hopp". Något autentiskt, för att det är precis så påhittat som allt är. Men för mig blir det att återigen göra en uppdelning, skära ett snitt mitt i hela kakan. Trots allt är fiktion och sanning, autencitet och lögn, en orddikotomi som inte finns. Världen är både sanning och lögn, den är. Text är både sanning och lögn, den är. Men, som vanligt, det är svårt att fullt ut upplösa diskussionen inifrån själva diskussionen, då blir det liksom meningslöst att tala.

Sen kan jag, på en helt annan nivå, bli liksom störd på alla som säger: men borde inte folk fatta att även en självbiografi är fiktiv? För, tänker jag med bultande hjärta, är INTE DET DET SOM GÖR LITTERATUREN SÅ FANTASTISK, ATT DEN ÄGER DEN SUGANDE KRAFTEN ATT SKAPA EN SANNING SOM LÄSAREN ÄR BEREDD ATT TRO PÅ TILL DEN MILDA GRAD ATT DET RÄCKER MED ATT BYTA UT NAMNEN MOT VERKLIGA PERSONERS NAMN FÖR ATT LÄSARE SKA TRO ATT TEXTEN ÄR VERKLIGHETEN? VEM VILL PUNKTERA EN SÅN FÖRMÅGA HOS DETTA LURVIGA ÄLSKANSVÄRDA DJUR SOM ÄR LITTERATUREN?


/K.

Fantasin på Textival!

Ojdå, nu har vi sannerligen varit slöa med att uppdatera vår blogg. Det är så, snön faller, marken visar sig igen, man får snuva, man skriver en rad, man engagerar sig i något i DN, man skvallrar med en vän, och plötsligt har det gått en månad och DET ALLRA VIKTIGASTE AV ALLT har fallit undan.

DESSUTOM - vi måste ju puffa för vår medverkan på helgens Textival. Ett skönt häng (tror vi, vi har inte varit där tidigare) och en massa inspiration. Förväntar vi oss. Vi kommer att kränga Fantasin, kräma på med vår trevliga sida och visa upp nyinhandlade outfits. (Min pojkvän tyckte jag såg ut som en indiepopande sjuttonåring när jag kom hem med kassarna i veckan. Då insåg jag att jag shoppar så sällan att jag nu velat vara lite "fräck" och omedvetet tagit de yngre systrarna till utgångspunkt. Gruvade mig för att jag glömt köpa en palestinainspirerad sjal gjorde jag också, den skulle ju passat utmärkt till den långa koftan med de små fickorna. För övrigt är shoppingrundan en extremt ovanlig händelse i dessa klimatkristider då mottot "Det du inte shoppat har miljön tjänat på" lyser starkt och klart för mig.)

Nåväl, nåväl, känner ett omåttligt behov av att babbla på lite här. Kanske är det för att bloggen ekar lite tom, eller så är det för att jag kommit ut ur ett skrivar-och-migrän-skov. Det vill säga: först skriva som en dåre och sedan få migrän som en dåre, så att jag måste hälla i mig receptbelagda rosa-piller som verkar som mirakel, men som inte bör blandas med alkohol. Varpå fredags vinglaset ställdes in. Världen ter sig lite lättare så här efteråt.

/K.

Everybody Sing Halleluja

Numera ligger himlen grå och marken är fuktig av regnduschar, och stormar annonseras och uteblir stup i kvarten. Men oförtruteligt, ostoppeligt, ohejdbart jobbar Fantasin vidare med sitt nästa nummer. Bokstäver faller på plats, fingrar knapprar, det smygs och tisslas i korridorer. Det utmanas och dras värja. Det kallas in de bäst lämpade från stad och landsbyggd. Det byggs torn. Det skapas bålverk och bryggor. Det läggs sten på sten. Någon står vid telefonen och ropar ut det senaste. En annan svarar, med det ännu litet mer sena. Så blir det saktfärdigt, så går det långsamt. Så får redaktionen ta en fika. Och som det fikas! Med höga koppar av kaffe och te, och mumsanden. Det mumsas och gnags och knastras och tuggas så att kanelsnäckorna yr.

Så är det tillbaka, raskt, till grottekvarnen, där sida upp och sida ner, fylls av tecken, ord, meningar, som ska leta sig ut i landet via de rätta kanalerna (och även de felaktiga, för den delen).

Håll andan, ta en sup, fall i trance, stirra i taket, dagdröm ut genom fönstret, fingra på en penna, fingra på en halvfärdig dikt, fingra på en faktura, fingra på någon du älskar. Så är nya Fantasin snart här, och öppnar sin vackra Parafraskropp för dig!

/K