Är P1 en del av Svenskt Näringsliv?

Så har de SASanställda i Sverige fått ett nytt avtal. Äntligen får de ta lunch efter 6 timmars arbete, de hat fått sin arbetstid begränsad till 42 timmar i veckan och de har fått ett lönelöfte om 10% höjning under tre år. Allt låter rimligt och bra, tycker jag där jag sitter i kökssoffan och lyssnar. Som flygvärdinnan Pia säger: Det är väl normalt att vilja äta lunch efter 6 timmar? Herregud ja, det tycker jag nog. Men sen så är det där med Proportionerna i inslaget. I ett inledande skede får man höra om vad vinsterna med strejken varit, om vad de anställda vunnit, men sen börjar det malas på om Kostnaderna. För SAS och för Sverige. P1 har till och med ringt upp nån snubbe på Svenskt Näringsliv som med släpig röst säger att 100 miljoner har det nog kostat, för varje passagerar som inte kunnat flyga har ju missat viktiga möten och varje passagerare har haft ett produktionsborfall under minst en dag (som om de inte skulle haft det även om de flugit!), och varje produktionsdag ger i snitt 1000 spänn. Trots att till och med chefen för SAS säger att striden varit värt det eftersom de nu fått samma fördelar som andra i branschen, så trycker P1s reportrar på om Kostnaderna och får svaret att det är omöjligt att säga.

Jag blir förbluffad, jag slutar äta mackan. Varför är det så viktigt för P1s nyhetsredaktion att ta den vinklingen? Det finns ju tusen andra frågor att ställa om man vill, som vilka villkor de har i andra länder? Hur många strejkar i Sverige inom de mest utsatta sektorerna o.s.v. Istället är det ekonomins ansikte som visas och den underliggande tonen blir: visst har de vunnit något de där egoistiska SASanställda, men de har gjort det på Sveriges bekostnad! Hör ni det, på din och min bekostnad! Som om allt som räknades var borfallen inkomst och skatt, som om allt som var av vikt var de där 100 miljonerna och SASförtroende. Som om inte förbättrade arbetsvillkor i en grupp kan leda till detsamma i en annan sektor, till ökat självförtroende, ökad kamplust. Som om inte alla arbetare i Sverige tillsammans tjänar på att någon höjer rösten.

Men nä, Ekonomin, denna tungfotade Gud som vi alla ska tillbe, måste naturligtvis komma in i även såna här sammanhang med sin självsäkra sträva stämma. Som en slags Objektiviteten och Sanningen. Vad har det här Kostat SAS och Sverige?

Ja, det var länge sedan som strejker framstod som de kollektiva kamper de är. Solidaritetskamper. Där många vågar allt för att tillsammans uppnå en förändring. För är det ändå inte orimligt att någon skulle behöva förbättrade villkor i det här landet, va? Där alla har flatscreen och placerar på börsen? Där alla barn går på friskolor och bor i helvita villaområden? Finns Det Överhuvudtaget Något Att Förbättra?


/Klara

And there it all goes POESI again...

Jahapp, tre sekunder var det en debatt om romaner och prosa, innan poesin tog över igen (http://expressen.se/kultur/1.690338) och samma gamla "Anna Hallberg är djävulen" - "Nej, det är hon inte" - "Jo, det är hon" - "Nä!" pseudodebatt var tillbaka.

Äntligen Diskuteras Romanen!

Ja, upprört diskuterar Jesper Högström i gårdagens Expressen (http://www.expressen.se/kultur/1.685354) dagens svenska romankonst. Det är ett utrop som liknar tidigare poesidebatter, en fragmentarisk modernism ställs mot ett mer sammanhängande berättande som skildrar människans varande:

"Är det inte fullständigt absurt att den elitistiska avantgardismen hyllas som det enda sanna uttrycket för politisk radikalism, när ett så demokratiskt instrument som romanen, som har visat sig så överlägset när det gäller attt förmedla alla varianter av erfarenheter för en bred publik, samtidigt får förfalla?"

Ändå finns det en skillnad när debatten byter arena, när den tar sig över till prosans domäner. Personligen har jag längtat efter det skiftet, eftersom det var många frågor som inte fick plats i poesidebatten. Poesins förutsättningar och grunder är annorlunda än prosans, men det glöms lätt bort.

Som vanligt är det löjligt att säga att något "ska" vara på ett visst sätt, att hävda att romanen "ska" vara sådan eller sådan. En fallgrop som Jesper Högström tangerar när han förkastar en rad svenska författare och sedan skriver: "Vad händer med den svenska fiktionen när den så systematiskt plundras på sina tillgångar? Visar inte det faktum att Expressens och Forums stora tävling om bästa svenska samtidsroman i fjol förblev utan pristagare att en hel hantverkstradition har fallit i glömska; att det inte räcker med en halv miljon i belöning, om ingen vet hur man gör längre." Men samtidigt är det skönt med någon som lyfter fram en annan syn på prosa än den som ofta syns. Att prosa också kan vara berättande, psykologiska studier av människan, hantverk, en väv av trådar som knyts ihop.

Om man som jag är fostrad på olika skrivarskolor och i olika nylitterära sammanhang, är de svepande berättelserna svårare att våga ge sig på än det fragmentariska, eftersom det sista uppmuntras så mycket. Med det menar jag inte att det ena är bättre än det andra, det är bara två olika ingångar till skapandet. Men personligen känns det som en revolt när jag vågar ansluta mig till en klassisk tradition, vågar ge mig på det gedigna berättandet, för att det är den sången min röst vill sjunga.

Nu är jag inte lika pessimistisk till den svenska prosan som Jesper Högström. Jag tror att flera strömningar kan leva sida vid sida. Att Sverige är stort nog för att vara nyanserat och rikt på infall och inriktningar. Och jag tycker mig också se en ny tradition av berättande prosa börja frigöra sig och anknyta till de äldre. Runt omkring mig filar folk på manus, gnager på idéer och har en vilja av att ställa frågor och diskutera. Det kanske inte är exakt de frågorna som Jesper Högström vill ha ställda, men de är i en berättande form och de är engagerade.


/Klara

Begåvad FantasinMedarbetare!

Ni har säkert inte missat att vår begåvade illustratör och författare Viktor Johansson kommit ut med sin debutdiktsamling Kapslar. Den tippas bla få Boråstidnings Debutantpris nästa år! Hoppas hoppas, säger vi! Kolla in Kapslar närmare på:

http://www.ettlysandenamn.se/kapslar.html

Och, herregud, vad snygga illustrationer det är! Vem har gjort dem? Jo, Lauren Albert, vars hemsida ni bara måste kolla in om ni är det minsta sugna på kreativ inspiration:

http://no-growing.livejournal.com/

Författare och deras yrken: PSYKOLOG

Länge har man funderat över hur det ligger till med författarna och deras verklighetsförankring, kan man verkligen försörja sig som författare allena? Eller behöver man ett "riktigt" yrke vid sidan om? Vår undersökning visar en signifikant skillnad mellan poeter och prosaförfattare vad gäller genomförande av psykologprogrammet. Detta resultat kan ses som en fingervisning om olika rådande förhållanden inom genrerna, och inspirera till vidare studier.

UNDERSÖKNINGEN:

Vi tog fem slumpmässigt utvalda prosaförfattare och poeter och undersökte deras relation till psykologprogrammet. Resultatet är som följer:

Romandebutanten Martina Lowden har gått och hoppat av psykologprogrammet
Ungdomsboksförfattaren Gunnar Ardelius har gått och hoppat av psykologprogrammet
Augustprisvinnaren Monika Fagerholm har gått och hoppat av psykologprogrammet

Poeten Thomas Tranströmer har gått och slutfört psykologprogrammet och arbetat som verksam psykolog
Poeten Ulf Karl Olov Nilsson har gått och slutfört psykologprogrammet och arbetat som verksam psykolog

RESULTAT:
100% av prosaförfattarna i vår studie har påbörjat och hoppat av psykologprogrammet
100% av poeterna i vår studie har påbörjat och fullföljt psykologprogrammet och arbetat som psykologer

= En slutsats man kan dra av sammanställningen är att poeter har lättare för att hålla fast vid ett jobb, eller nej, vi menar, de har lättare för att slutföra saker, eller nej, vi menar, så här: poeter verkar ha lättare för att slutföra psykologprogrammet och arbeta som psykologer. Är det för att poeter månne har svårare att försörja sig på sin konst och därmed känner piskan i ryggen, eller har de större behov av förankring i något nyttigt och djuplodande? Denna strikt vetenskapliga genomgång kan leda till följande hypotetisktdeduktiva frågeställning:

Är det en poet så jobbar hon som psykolog
det är inte en poet
---------------
alltså jobbar hon inte som psykolog

Håll andan till nästa kvasivetenskapliga genomgång av Författarna och deras yrken: bibliotekarien och brevbäraren!


/Klara

Att Skriva Eller Inte Skriva - det är frågan

Betty B.B. har giftet i blodet. Ja, hon vankar från köket till vardagsrummet, känner den svaga stickningen under huden.

Ligger i sängen bredvid Den Älskade och säger så lungt hon kan med tanke på klumpen i halsen:
Jag har en fråga bara.
Den Älskade stannar upp, lägger ner tidningen, vänder sig om:
Vadå?
Betty B.B. låter medvetet uppfodrande, och nu säger hon det med darrande röst och nedslagna ögon:
Ska jag skriva idag?
Oj, oj, det var en svår fråga, svarar Den Älskade och tar frågeställningen på allvar: Hur känns det då?
Jag vill skriva, jo men visst, det är det enda jag vill. Och det är det jag tar som en varningssignal, för lite ont i magen har jag också, och när jag läser kurslitteraturen och en annan bok så kan jag inte fokusera, blicken glider ut i luften, jag vill bara skriva.
Och när börjar du skolan?
Om två timmar, klockan tio.
Då hinner du ju ändå inte skriva, säger Den Älskade överslätande och ler.
Men jo, det hinner jag ju visst det, säger Betty B.B. nästan uppretad, för om det är något som är speciellt med henne så är det ju just det där, att hon skriver som bäst om morgonen, på hoppressade tider.
Jamen skriv inte nu ändå, skriv när du kommer hem, säger Den Älskade förnuftigt. Och Betty B.B. slår ner blicken, lägger Den Älskades hand på magen, varm och tung, och säger ynkligt:
Ja, det är nog bäst, för det känns inte helt bra, det gör det inte.
Och den älskade låter sin hand ligga kvar medan han säger eftertänksamt:
Man ska skriva när man vet vad man vill göra, när man tänker: det här ska bli kul att skriva. Ungefär som med tennfigurer. Man kan inte börja med att föreställa sig en glänsande arme av gubbar, perfekt målade, man måste börja med att fila bort gjutskägget.
Jo, jo, och så känns det ju inte! säger Betty B.B. som inser vad hon måste göra.

Och så vankar Betty B.B. från rum till rum, medan det där behovet av fixen rinner ur kroppen.

Så sätter hon sig vid datorn, så glider hon inte i surfandets sköna konst. Den stirrighet som finns i kroppen förflyttar sig till skärmen, där kan den gott vara! Där kan den glida runt på ljusimpulser, vad angår den mig! Fräser Betty B.B. och känner sig fräsch och normal, en människa som inte alls beger sig in i mörka spiraler, som inte alls rusar in i sin egen huvudvärk med en kaffekopp och sin egen duktighet till hands.


/www.bettyboomboom.blogspot.com

Ta en kaka och läs Litlive!

Tjena alla ni som slinker in på en kopp kaffe, till kakan vill jag gärna rekommendera lite litteratur.
Litteratur? frågar ni och låter havreflarnen och karamelldekokten och chokladbollen er väl smaka.
Jamen visst, säger jag, lite härlig diskussion kring litteratur, och så drar jag raskt upp laptopen i knäet, jag knattrar mig fram till Litlives (www.litlive.se) hemsida och så snurrar jag runt skärmen så att ni kan läsa medan ni knapsrar knaprar.
Nämen! säger ni, utropar ni, förtjust, gladhågset.
Jajavisst, säger jag medan solljuset får gardinerna att lysa.


Och så bläddrar ni fram till recensionen av Martina Lowdens "allt" av René Jean Jensen och sedan till recensionen av Sara Hallströms "Rötter smälter" av Aase Berg, och så har ni fått er något till livs både andligen och lekamligen.

Det var en riktig fika! Säger ni tacksamt när ni smiter ut genom dörren.
och där står jag och vinkar efter er:
Kom gärna tillbaka en annan gång!
Så dukar jag av kaffekopparna och smulorna, placerar kakorna på ett torrt och mörkt ställe, drar för gardinerna, börjar kontemplera

/Klara