Äntligen Diskuteras Romanen!

Ja, upprört diskuterar Jesper Högström i gårdagens Expressen (http://www.expressen.se/kultur/1.685354) dagens svenska romankonst. Det är ett utrop som liknar tidigare poesidebatter, en fragmentarisk modernism ställs mot ett mer sammanhängande berättande som skildrar människans varande:

"Är det inte fullständigt absurt att den elitistiska avantgardismen hyllas som det enda sanna uttrycket för politisk radikalism, när ett så demokratiskt instrument som romanen, som har visat sig så överlägset när det gäller attt förmedla alla varianter av erfarenheter för en bred publik, samtidigt får förfalla?"

Ändå finns det en skillnad när debatten byter arena, när den tar sig över till prosans domäner. Personligen har jag längtat efter det skiftet, eftersom det var många frågor som inte fick plats i poesidebatten. Poesins förutsättningar och grunder är annorlunda än prosans, men det glöms lätt bort.

Som vanligt är det löjligt att säga att något "ska" vara på ett visst sätt, att hävda att romanen "ska" vara sådan eller sådan. En fallgrop som Jesper Högström tangerar när han förkastar en rad svenska författare och sedan skriver: "Vad händer med den svenska fiktionen när den så systematiskt plundras på sina tillgångar? Visar inte det faktum att Expressens och Forums stora tävling om bästa svenska samtidsroman i fjol förblev utan pristagare att en hel hantverkstradition har fallit i glömska; att det inte räcker med en halv miljon i belöning, om ingen vet hur man gör längre." Men samtidigt är det skönt med någon som lyfter fram en annan syn på prosa än den som ofta syns. Att prosa också kan vara berättande, psykologiska studier av människan, hantverk, en väv av trådar som knyts ihop.

Om man som jag är fostrad på olika skrivarskolor och i olika nylitterära sammanhang, är de svepande berättelserna svårare att våga ge sig på än det fragmentariska, eftersom det sista uppmuntras så mycket. Med det menar jag inte att det ena är bättre än det andra, det är bara två olika ingångar till skapandet. Men personligen känns det som en revolt när jag vågar ansluta mig till en klassisk tradition, vågar ge mig på det gedigna berättandet, för att det är den sången min röst vill sjunga.

Nu är jag inte lika pessimistisk till den svenska prosan som Jesper Högström. Jag tror att flera strömningar kan leva sida vid sida. Att Sverige är stort nog för att vara nyanserat och rikt på infall och inriktningar. Och jag tycker mig också se en ny tradition av berättande prosa börja frigöra sig och anknyta till de äldre. Runt omkring mig filar folk på manus, gnager på idéer och har en vilja av att ställa frågor och diskutera. Det kanske inte är exakt de frågorna som Jesper Högström vill ha ställda, men de är i en berättande form och de är engagerade.


/Klara