Är P1 en del av Svenskt Näringsliv?

Så har de SASanställda i Sverige fått ett nytt avtal. Äntligen får de ta lunch efter 6 timmars arbete, de hat fått sin arbetstid begränsad till 42 timmar i veckan och de har fått ett lönelöfte om 10% höjning under tre år. Allt låter rimligt och bra, tycker jag där jag sitter i kökssoffan och lyssnar. Som flygvärdinnan Pia säger: Det är väl normalt att vilja äta lunch efter 6 timmar? Herregud ja, det tycker jag nog. Men sen så är det där med Proportionerna i inslaget. I ett inledande skede får man höra om vad vinsterna med strejken varit, om vad de anställda vunnit, men sen börjar det malas på om Kostnaderna. För SAS och för Sverige. P1 har till och med ringt upp nån snubbe på Svenskt Näringsliv som med släpig röst säger att 100 miljoner har det nog kostat, för varje passagerar som inte kunnat flyga har ju missat viktiga möten och varje passagerare har haft ett produktionsborfall under minst en dag (som om de inte skulle haft det även om de flugit!), och varje produktionsdag ger i snitt 1000 spänn. Trots att till och med chefen för SAS säger att striden varit värt det eftersom de nu fått samma fördelar som andra i branschen, så trycker P1s reportrar på om Kostnaderna och får svaret att det är omöjligt att säga.

Jag blir förbluffad, jag slutar äta mackan. Varför är det så viktigt för P1s nyhetsredaktion att ta den vinklingen? Det finns ju tusen andra frågor att ställa om man vill, som vilka villkor de har i andra länder? Hur många strejkar i Sverige inom de mest utsatta sektorerna o.s.v. Istället är det ekonomins ansikte som visas och den underliggande tonen blir: visst har de vunnit något de där egoistiska SASanställda, men de har gjort det på Sveriges bekostnad! Hör ni det, på din och min bekostnad! Som om allt som räknades var borfallen inkomst och skatt, som om allt som var av vikt var de där 100 miljonerna och SASförtroende. Som om inte förbättrade arbetsvillkor i en grupp kan leda till detsamma i en annan sektor, till ökat självförtroende, ökad kamplust. Som om inte alla arbetare i Sverige tillsammans tjänar på att någon höjer rösten.

Men nä, Ekonomin, denna tungfotade Gud som vi alla ska tillbe, måste naturligtvis komma in i även såna här sammanhang med sin självsäkra sträva stämma. Som en slags Objektiviteten och Sanningen. Vad har det här Kostat SAS och Sverige?

Ja, det var länge sedan som strejker framstod som de kollektiva kamper de är. Solidaritetskamper. Där många vågar allt för att tillsammans uppnå en förändring. För är det ändå inte orimligt att någon skulle behöva förbättrade villkor i det här landet, va? Där alla har flatscreen och placerar på börsen? Där alla barn går på friskolor och bor i helvita villaområden? Finns Det Överhuvudtaget Något Att Förbättra?


/Klara