.jpg)
Foto: Jan CarlssonBetty B.B. är på ett strålande humör. Om man rimmar humör med något, så måste det bli smör. Ett alldeles gyllengult soluppvärmt block, som glittrar och vågar sig kring smörkniven. Smör kan också symbolisera allt det där som ibland verkar så hotfullt i kulturbranschen. Smör, likväl som gott humör. Det feta, det krämiga, det inställsamma, det njutningsfulla. I veckan var Betty B.B. på en utställning på Österlen. Österlen med sina fält av vajande gyllene vete, av sina kullar och sin utsikt. Det där havet som låg där utsträkt som ett annat universum, som man vill tränga in i men ändock befinner sig utanför.
NÅVÄL, på Österlen har det öppnats ett nytt Konstställe, typ Wannås (en stor skulpturpark kring ett slott i Skåne), Kivik Art Center. Och det spännande med Kivik Art Center är att det är på riktigt. Och att typ DN inte är på riktigt. För DN är bara trycksvärta på papper, det måste man komma ihåg, särskilt de journalister som skriver där. De Bör Inte Ta Sig Själv på För Stort Allvar. Vilket inte alls var den inställning två av dem tog när de var för sig recenserade Wannås och Kivik Art Center i en enda UtomStockholmigSmäll. Där satt Betty B.B. vid frukostbordet och läste deras avmätta redogörelser. Oj oj, vad skönheten i landskapet tog över, vad det blev alldeles för idylliskt och intagande, liksom LÄTTSMÄLT. Att det skånska landskapet och den vällande grönskan ska stå där och SMÖRA, liksom visa sina former på det där ohämmade sättet så att Konstens Ifrågasättande Kraft försvinner. Jahilledudaneda, så mycket ifrågasättande och mörker man kan efterfråga.
Okej, redan vid köksbordet fick Betty B.B. vaga misstankar om att journalisterna satt fast i det där SmörFöraktet, som gör dem alla till ena torrisar som inte smakar gott med en kopp kaffe. Och det hela visade sig ännu klarare när hon åkte ner till smygutställningen Kivik Start.
Där finns världens vackraste landskap, högt ovanför vattnet på kullarna vid Stenshuvfud, som en hägring. Gyllengula åkrar, en himmel som en kupol, stora jordbruksmaskiner som rör sig långsamt och okuvligt över åkrarna, ett gäng gnistrande bilar som parkerat i en rad över den obrukade åkern. Redan där fattar man ju misstankar, reklamaktigt, inställsamt. Och de där kossorna som följer en med blicken från båset där de står och dystert tuggar sitt hö. Den där långa tunga som far ut och vrider sig innan den öser in höet.
Så börjar man gå en slinga genom skogen. Och ute på ett fält ser man på avstånd en stor betongfyrkant, vars breda kanter blir synliga när man passerar, framträder i skugga mot den upplysta framsidan. Som en målning där landskapets organiska aformer bryts mot en geometrisk figur. Senare, på vägen tillbaka, står en ko och tuggar i närheten, som om den vill nosa på konsten. Bara det! Ett möte mellan KOSSAN och KONSTEN, själva urproducenten av SMÖR, det blir för mycket, det blir HÖTORGSKONST.
.jpg)
Foto: Jan Carlsson
Så fortsätter slingan, och Betty B.B. kommer till en byggnad som är en liggande rektangel i betong. Ett skal, ytterkanterna av ett rum, med glasade ändar. Det ligger där nästan svävande, som ett UFO. Eller som en byggnad tagen direkt från en arkitektonisk skiss. Visst, det finns något tydligt igenkännbart och samtida över estetiken. Över de raka avskalade linjerna och de dramatiska korsningarna mellan natur och betong. Så är det en arktitekturgrupp som skapat utställningen: Snöhetta. Men att kliva in i rummet och titta ut på den anslående sluttningen med sitt rödtonade gräs och sina gröna träd, det är allt förunderligt. Att titta ut på naturen genom det mänskliga, så att den förvandlas till en scen, till en tavla, till något onåbart. Något som man aldrig kan träda in i. Vi är turister i livet, vi är ufon på den här planeten, tänker Betty B.B. smått inspirerad och känner hur inne och ute rubbas, hur det är långt ifrån en arkitektonisk skiss. Snarare är det det verkliga, som med enkla medel blir overkligt.
Herregud, vad Betty B.B. älskar skulpturer. De är frusen teater, de är taktil stimulans och hennes egen rörelse som sätter dem i rörelse.
När Betty B.B. går vidare i skogen kommer hon till två svarta boxar som står riktade mot varandra som högtalare i skogen, också de i betong. Och att kliva in bakom den svarta filten, befinna sig inuti boxen, titta ut genom en glasruta med tryck av stammar och en siluett. Natur projicerad över natur. Iakttar boxarna besökarna, är de Darth Vader eller Kontemplativa kuber, är de en kyrka? Vilka lager av naturen är det Betty B.B. ser? De där människoliknande silutterna som bara syns inifrån kuben, är det sig själv hon ser när hon betraktar naturen? Äsch, alla tolkningar blir onödiga, det är en Upplevelse, det är Ordlöst. Suggestivt.
Den sista boxen är en likadan som den första, men den här kan man gå fram till. En enorm kub, genombruten så att den bara blir en ram, som står ute på ett gult vetefält. Genom den ser Betty B.B. sin pappa när han går hukande fram och tillbaka inuti och gör underliga ljud för att testa akustiken. Familjen placerar sig i stillastående tigande formationer kring ramen, pappa hummande inuti, broder tyst påtittande, mamma på andrasidan ramen. Och bländvärket, de gyllene stråna, den blå himlen.
Tacka livet vill man för bländvärken, för smöret och för det omslutande. Tacka livet för att det visar sig en dag på Österlen och säger, att So What om vi är lite inställsamma, om ni Sett Lite av Formerna Förut, det här har ni inte sett, Ni Har Aldrig Varit Här Tidigare. Ni har aldrig klivit in i UFOT, stirrat på sluttningen som en tillfällig besökare. Aldrig fått ert hjärta att klappa fortare när ni tas över av Konsten och Kossorna och de Kontemplativa Tankarna, som väller fram. Ja, herregud vad Betty B.B. är på gott humör!
/ Betty B.B.
www.bettyboomboom.blogspot.com
