CENSURBEGÄR

Var går skiljelinjen mellan individens rättigheter och allmän yttrandefrihet? Det är ingen lätt fråga. När jag funderar över vilka politiska ståndpunkter jag är beredd att slåss för så kommer jag spontant på tre stycken:

1. Att alla individer är fria och har lika värda.
2. Att samhället ska ha skyddsnät för de utsatta.
3. Att yttrandefrihet råder.

De tycks ganska svåra att säga emot, men ändå hamnar ofta 1:an och 3:an i konflikt med varandra. Var går gränsen för vad du får säga om mig innan min frihet och mitt lika värde hotas? Det är ingen enkel fråga, men att svaret är att begränsa yttrandefriheten och ge de kränkta skadestånd är långt ifrån självklart (vilket Maciej Zaremba visat i sin nödvändiga artikelserie "Först kränkt vinner"). Fördelarna med en sådan strategi är att vem som helst inte kan hälla ur sig dumheter om förtryckta grupper längre, att den förtryckta har fått ett maktmedel efter åratal av uthärdande och förföljelse, nackdelen blir ett räddhågset klimat där diskussionen stympas. Vilken av de två punkterna, 1 och 3, är viktigast?

I dagens DN finns en liten notis som berättar att "tre av fyra kulturnämndsordförande i Sverige vill kunna stoppa kommunalt finansierad kultur som de upplever som pornografisk, religöst kränkande eller innehåller politisk propaganda. Det visar en undersökning som SVT:s Kulturnyheterna gjort."

Men finns det inte ett annat sätt att värna 1:an och ändå behålla 3:an? Har man inte tolkat individens rättigheter en aning snävt om man anser att censur är det som ska ta bort förtryck?

När det gäller yttrandefrihet finns i dagens DN något som pekar i en annan riktning. På varsin halvsida får Jimmi Åkesson från Sverigedemokraterna vända sig mot Andreas Malms artikel om islamofobi. Och på en annan halvsida får Andreas Malm bemöta Åkessons åsikter om muslimer.

Det är svåra, allvarliga ämnen. Man kan tycka vad man vill om islamofobi, men tydligen finns den. Är det rätta då att sådana åsikter inte ska synas, inte ska diskuteras? Gör det de utsatta rättvisa? Tar det bort främlingsfientlighet? En gång i tiden tyckte jag nog det. Det var vid den stora nazistvågen -99 (blodiga -99, som någon pr-sugen nazist kallade den) då tidningarna fläkte upp namn och bild på nazister för att frysa ut dem ur samhället. Men jag hamnade genast i en hätsk diskussion med en av mina vänner. Han sa: om de inte tillåter dessa åsikter att uttryckas, vilka åsikter kommer i nästa vändning att förbjudas? Är det dina åsikter, kan de kränka någon? Men det var inte samma sak, ansåg jag, för nazism hade ju lett till folkmord och då var det ok att göra en avskiljning av vi och dom, bara för den här gången.

Men i efterhand har jag insett att han hade rätt, det har kommit en lavin av censurbegär. Konsten ska hindras för att den kränker religösa och politiska värden, tycker 3 av 4 kulturnämndsordförande.

Och det är därför som jag faktiskt tycker att DNs publicering av Jimmi Åkessons replik är bra. För den belyser något, vilket även Andreas Malms svar gör. Det är diskussion och demokrati och yttrandefrihet.

Och jag tror att det är den väg som vi måste ta, diskussionens. 1:an värnas inte bäst genom censur (vem ändrar åsikt av det?) utan genom 3:an. Genom yttrandefrihet där olika sidor möts.

Men det här är ingen enkel sanning, något som slås fast en gång för alla. Gränserna för vad ett samhället kan tillåta måste ständigt diskuteras. Genom sådana journalister som Maciej Zaremba hotar inte en allmän konsensus att döda diskussionen.


/Klara