Med Sorg och Förvåning

Jag har ingen dagstidning. Jag är en alldeles för liten människa för att kunna stänga ute min egen och andras litenhet om morgonen. Dessutom är jag fattig. Men i dag så damp det ned en GP i brevlådan precis när jag skulle till att vakna. Lycka över all lycka när en tidningsutdelare gör sådana fel. Det är där jag, sent om sider, läser om Kristian Lundbergs sågning av en ännu inte utgiven bok i Helsingborgs Dagblad. Min pojkvän har tidigare i veckan återgett händelsen, beskrivit den som rafflande och smaskig, men inte kunnat komma på vem recensenten var.

Och där står det: Kristian Lundberg.

Jag hajar till, jag tittar efter.
I tur och ordning kommer känslorna över mig:
Sorg. Å nej.
Förvåning.
Ilska.
Sedan börjar jag studera hans bild, letar efter något annat i ansiktet än det jag funnit där tidigare.

”Alla berättelser har en ingång. Det är så enkelt.
Det finns bara detta korta konstaterande kvar. Bakom alla märkliga inledningar, påståenden och föreställningar, vissa blixtrande, lysande och levande, som lövbrinnande trädkronor i oktober, andra döda som getingar i samma månad, så finns detta konstaterande närvarande; alla berättelser har en ingång.”

Så börjar Simpletons böcker av Kristian Lundberg själv. När jag gick på Skurups folkhögskolas skrivarlinje så fanns det ett gäng manliga poeter där som avgudade Kristian och Bruno K Öijer. Det var Malmöligan och ordens blixtrande skönhet, poesin av en vinkork som drogs ur flaskan. Det var några få ord: ljus, mörker, kristall, hus, din hand, din andedräkt.

Kom man där med sin taffliga rundhylta prosa så möttes man med tystnad. Det finns en ilska här. Någonstans, kvarglömd som i en kristall. Varför detta hat mot bonniers, tevesoffan, det folkliga? Varför denna vilja att dömma, dela upp i motpoler, svart och vitt? Alla har rätt att tycka vad de vill om andras texter, men ”Alla berättelser har en ingång. Det är så enkelt.”

Det tog mig många år innan jag började läsa Kristian Lundberg själv och hans ord var verkligen vackra, profetiska: ”Hur många avgörande idéer har inte gjort sig tydliga bara genom att den tänkande överraskar sig själv med att vara vilse för en stund?” (ur samma bok).

Hur kan samma författare ha gjort sig skyldig till ett sånt löjeväckande misstag? Som solkar hans person, skvätter upp på hans sidor? Har han nu själv gått vilse, vad kommer han att finna?




Klara